Otadlighet
Ur Carlos Castanedas bok Maktens Andra Ring:
Här följer en redogörelse för vilken betydelse don Juan hade lärt mig (Carlos) att lägga in i begreppet otadlighet. Han och jag vandrade en gång i en mycket brant ravin när ett klippstycke lossnade från bergväggen och rullade ner med väldig kraft för att landa nere i ravinens botten, femton eller tjugo meter ifrån den plats där vi stod. Stenen var stor och dess fall imponerande.

Don Juan tog tillfället att ge mig en dramatisk lektion. Han sa att kraften som styr våra öden ligger utanför oss själva och att den ingenting har med våra viljeakter att göra. Ibland får den kraften oss att stanna mitt i ett steg, böja oss ner och knyta skosnörena, som jag just hade gjort. Och genom att hejda oss, låter denna kraft oss vinna ett dyrbart ögonblick. Hade vi fortsatt vandringen utan avbrott, skulle stenen med all säkerhet ha krossat oss.

Men en annan dag, i en annan ravin skulle samma utifrån kommande kraft tvinga oss att stanna igen, böja oss ner och knyta skosnörena och då skulle en annan sten lossna precis ovanför oss. Genom att hejda oss, skulle kraften ha låtit oss förlora ett dyrbart ögonblick. Den gången skulle vi ha räddat oss, om vi hade fortsatt att gå.......

Don Juan sa att med tanke på att jag helt saknade kontroll över de krafter som avgjorde mitt öde, bestod min enda möjliga frihet i att knyta skosnörena otadligt i den där ravinen.

StjärnArbetaren
Den här lilla historien utspelade sig för många år sedan. Min yngsta son som då var fyra år hade just börjat på ett nytt dagis. En eftermiddag när jag skulle hämta honom berättade personalen att Ulf hade råkat ut för en våldsam attack från en annan liten pojke. Det hade gått så fort så ingen hade hunnit ingripa förrän han fått ta emot en hel del slag och sparkar. Min lille unge var i fullständigt i upplösningstillstånd, hulkade, snorade och var alldeles febrig.
När vi kom ut till bilen, jag hade en Ford Combi på den tiden, kunde jag inte bara sätta honom i barnstolen och köra hem utan att försöka göra någonting helande först. På den tiden hade jag nämligen en fix idé att man inte kunde fungera som helare till sina närmaste, av någon obskyr anledning. 'Åt fanders med den idén’, tänkte jag, ’det är ju ändå vad alla shaman- och magi -skolor lär ut att man ska göra, att man ska skapa sina egna lagar och regler, bara man kommer ihåg att inte göra något som kan skada någon’.
Istället för att stanna kvar i vanmakt tog jag min svettiga och ledsna unge i famnen och började vaggande nynna en lugnande melodi. Det här var i november, så det var redan mörkt ute. Samtidigt som jag nynnade och vaggade visualiserade jag att jag drog ner den mörkblå stjärnfyllda natthimlen och lade den som en mantel runt oss båda. Den lilla kroppen slappnade av i min famn och Ulf somnade och sov djupt. Efter en liten stunds djup sömn öppnade Ulf ögonen, såg djupt in i mina ögon, och sa:
- ’Mamma, du jobbar med stjärnorna va.’

Doktorshatten
När jag var halvvägs i skrivandet av min bok Jolanda den Tredjes bok om Tarot och Häxkonst, insåg jag att jag höll på att skriva en avhandling om den mänskliga naturen. Vidden av arbetet med att göra en egen tarotkortlek och skriva en bok därom gick upp för mig, och jag minst sagt svajade inför det närmast nog omöjliga projektet som jag så naivt gett mig in i.
Hade det inte varit för illustratören Hans Arnolds disciplin hade jag aldrig orkat genomföra det. Men tack vare hans rutin och mångåriga erfarenhet av att jobba som illustratör i hundratalet bokprojekt lyckades vi ro det gigantiska projektet iland.

Genom de fyra åren det tog oss att färdigställa alla 78 bilderna i tarotkortleken blev Hans och jag väldigt goda vänner.
Varje kort vi jobbade med fick vi personligen erfara betydelsen av. Jobbade vi med 3 av svärd, sorgens kort, upplevde vi båda stark sorg den veckan. Jobbade vi med tre av mynt, omsorg, kände vi av den energin den veckan.
Sålunda när vi var klara hade vi gått igenom alla kortens beskrivningar av energi för energi även inom oss själva. P
å det viset hade vi kommit varandra mycket nära, och vi har fortsatt att vara vänner sedan dess.

Kort efter boken hade kommit ut på marknaden fick jag en vision av att eftersom boken var min C-uppsats i ämnet Magi, eller i Drömmandets Konst, så innebar det att jag också aspirerade på Doktorstiteln. Visionen fortsatte med att jag träffade ett imaginärt sällskap seriöst utövande häxor och trollkarlar och av dem blev tilldelad en Doktorshatt.

Jag var nu Doktor i Magi!
Och det var ingen vanlig Doktorshatt det handlade om. Nej, som Doktor i Drömmandets Konst skulle det naturligtvis vara en Nattmössa, en gammaldags fin John Blund luva, med guldtofs!

I vanlig ordning när det gäller mig gick jag från vision till handling och sydde efter min visions riktlinjer en sådan. Jag hade turen att hitta ett fantastiskt jerseytyg, vit botten översållat med stjärnor i olika storlekar i rött, svart och guld, som verkligen passade perfekt. Och som pricken över i sydde jag fast en fin guldtofs i änden på luvan.

Så nu, om folk säger att: - ’ nu pratar du väl i nattmössan i alla fall, Rosie’, så kan jag utan att darra på rösten svara:
- ’Ja, det är just vad jag gör!’

Doktor Hurru Guru från Stjärnfolket
I magins värld är det bara fantasin som sätter gränser. Allting man kan föreställa sig finns, i en eller annan dimension.
Den här historien börjar med att jag såg filmen Star-Gate för några år sedan. I filmen är det med ett avsnitt där den egyptiske utomjordingen var skadad. Då lade han sig i ett slags sarkofag fullskriven med hieroglyfer. Ett lock slöt sig ovanför hans kropp, healingen tog sin början. Efter en kort stund bara, klev han upp, fullständigt botad. Den scenen gav näring till min fantasi och så började jag, när jag kände mig mosad på något sätt, att föreställa mig att jag la mig i en sådan sarkofag, och blev botad.

Häromåret, när jag mentalt klev in i en stark oro att min kropp höll på att utveckla fientliga livshotande organismer, och det höll i sig så pass länge som det gjorde, kände jag att jag behövde starkare medicin. En idé föll in i min skalle att jag kunde kalla in en doktor från Stjärnfolket, vem som än kunde höra mig och mitt i min mentala nöd desperata rop på hjälp. Så det gjorde jag.
– ’ Heliga Stjärnfolk, finns det en doktor därute som kan ta sig an mitt fall?’
Till min stora förvåning dök det blixtsnabbt upp en figur, en liten knubbig man klädd i vad som verkade vara golfkläder, och som presenterade sig som doktor Hurru Guru.
– ’ På mitt sjukhus är inga sjukdomar obotliga, ’ sa han käckt och viftade med handen.
– ’ Vad kan jag hjälpa dig med?’
Jag förklarade min oro, och visade var på kroppen jag upplevde symptomen.  Omedelbart knäppte han med fingrarna, och ner från skyn kom en oändlig massa mikroskopiskt små grodor klädda i stärkta sjuksköterskedräkter i vitt och ljusblått, kompletta med små klassiska sjuksköterskemössor. De strömmade in i mig, och började sjunga en utomjordiskt vacker sång, som ekade runt i varenda liten vrå av min kropp. En hel del annat hände sedan, som jag idag inte är kapabel att berätta, men alltihop kändes helt underbart. Och det kändes oerhört stärkande att det för doktor Hurru Guru inte fanns något som inte gick att bota.
Utkomsten av det hela blev i alla fall att min starka oro försvann, och med den alla kroppsliga symptom jag tyckte mig ha känt.

Nu för tiden mediterar jag med mer eller mindre regelbundenhet att jag hälsar på i hans sjukhus, eller att han kommer hem till mig, främst för att få förebyggande vård av olika slag, både spirituellt, psykiskt, fysiskt och emotionellt. Hurru har presenterat mig för en annan doktor också, Oro d’Oro, som är specialist på just oro, passande nog, eftersom just oro är ett av mina största problem.

Tänk va, nu har jag valt mina egna husläkare! Fritt vårdval i dess fulla bemärkelse! Och gratis!
( Reservation. Bara framtiden kan utvisa om jag också kommer att behöva hjälp från den ordinarie sjukvården. För säkerhets skull vill jag inte utesluta några alternativa kommande scenarier…… )

Den Inre Juryn
Så fort man slår på TV:n nuförtiden så möts man av tävlingar av olika slag, Talangtävlingar, Matlagningstävlingar, Modelltävlingar, m.fl. Gemensamt för alla dessa tävlingar är att de har en jury som för det mesta består av fyra personer.
Härom veckan då jag tittade på ett avsnitt av Top-Model kom jag att tänka på hur jag själv ställs inför min inre jury flera gånger per dag. Och det är inga låga krav jag ställer på mig själv. Jag ska vara Topp- Mamma, Topp- Familjeförsörjare, Topp- Älskarinna, Topp- Allting, faktiskt. Min inre jury är sålunda fullständigt hänsynslös, oerhört fördömande och kritisk. Sällan, om till och med aldrig, får jag det kärleksfulla bemötande jag så längtar efter, och som jag vinnlägger mig om att möta alla andra än mig själv med.

På stället bestämde jag mig för att göra en inre sökning, och identifiera mina inre jurymedlemmar. Att min mamma var en av dem var på något vis helt självklart. Resten av inventeringen lämnar jag osagd här och nu, men att det var både intressant och upplysande kan jag garantera.  Sedan fick jag idén att min inre jury också kunde vara utbytbar. Att det inte fanns någon lag på att de skulle sitta i min inre jurypanel på livstid! Tack TV 4 och Idol!  

Kommande Måndag kväll i Tornet. Tre deltagare i Månklubben, perfekt, sammanlagt fyra kvinnor. Efter pausen, då vi alltid gör någon praktisk övning, föreslog jag att vi fyra tillsammans skulle byta ut våra inre jurymedlemmar mot mer kreativa och kärleksfulla medlemmar. Vi skulle göra utbytet som ett grupp -projekt, där var och en av oss fick komma med förslag på en ny jurymedlem. På det viset kunde vi vid senare tillfälle återkomma till vår övning, och jämföra erfarenheter.

Men innan vi började med det, fick vi alla ägna en stund åt att först hitta och sedan prata med våra nuvarande inre jurymedlemmar, och tala om för dem att deras tjänster inte längre behövdes, att de fick sparken, helt enkelt.

När det var gjort var det dags för att presentera våra nya jurymedlemmar. Talstaven gick runt i cirkeln. Jag började. Den jag ville ha i vår inre jury var kattgudinnan Bast, gestaltad som en svart egyptisk medelålders kvinna, för njutning och extasenergi. Talstaven skickades till Lina, som bjöd in Sigurd, en äldre man, vithårig, vis, kärleksfull och humoristisk. Så Carina, som bjöd in Riviga Rut, en riktig krut –kärring, som inte tolererade några ursäkter eller velande för att inte göra det man innerst ville göra. Till sist men inte minst Linda, som bjöd in Pippi Långstrump, för att bidra med lekfullhet och anarki.

Sedan dess tar jag en stund varje dag då jag medvetet hälsar på min nya inre jury, Bast, Sigurd, Riviga Rut, och Pippi, för att höra dagens kritik, hur jag har skött mig i mina olika roller och utmaningar. Jag kan lugnt påstå att det är en helt ny upplevelse mot hur det var innan jag medvetandegjorde denna konstant pågående inre process. Skillnaden i hur jag blir bemött och hur den kritik jag får ta emot utformas är markant.

Framförallt får jag lov att säga att det är Pippis närvaro som gör den största skillnaden. Hon gäspar och vrider sig, tycker att det mesta som avhandlas är urtråkigt. Det får mig att fnissa varje gång. Är jag verkligen så tråkig? Åh, hu, Rosie, sluta upp med att ta allting på så stort allvar! Ut och lek istället! Tids nog är det här karma-äventyret över…….

Drömkudden
Helgkurs i Drömmandets Konst Bråviken 14/8 – 18/8 -97med Batty Åskbjörnen, hans fru Rose Dragonfly, Lil, Margareta, Mikael H. och 16 st. till. Den tredje dagen ska handla om att tillverka en drömkudde efter shamankonstens alla regler. Här följer den teoretiska undervisningen som jag skrev ner i min dagbok:
Om man planterar ett frö i den femte dimensionen, så kommer det att växa i den tredje dimensionen. Man behöver gott om energi för att kunna minnas sin dröm. Och man behöver ett vittne.

Drömkudden består av 3 knyten:
Första knytet ska innehålla:1 björnfetisch, 1 ugglefetisch, båda karvade ur trä. Dem ska vi tillverka under eftermiddagen.
Så behövs 1 turkos, 1 korall, 1 kristall, 1 ugglefjäder. Dessa ingredienser ska in i en påse av turkost tyg, storlek 14 X 14 cm.
Andra knytet som är för beskydd, ska vara 7 X 7 cm. Rött tyg. Den ska innehålla 1 nypa ceder, salvia, sötgräs, lavendel, drakblod, majsmjöl, blompollen, och bark från ett träd som åskan har slagit ner i.
Tredje knytet är Örtknytet, och ska vara 17 X 17 cm. Regnbågstyg. Örterna ska fylla den lilla kudden.
6 örter ska göra den fluffig: Humle, brakved, citrongräs, pepparmint, kattmynta, nypon. Örterna i Drömkudden ska bytas ut vart tredje år. De andra två knytena ska sys in i det här knytet/påsen.
Direkt efter lunch ska vi sy de tre påsarna.

På eftermiddagen ska vi så göra en resa till undervärlden och hitta ugglan och björnen. Det gör vi genom att gå ut till ängen med majsmjölet. Be till krafterna om assistens samtidigt som jag håller intentionen att hitta en träbit som bär björnens ande och en träbit som bär ugglans ande. Snurra motsols tretton varv. Gå åt det håll jag stannar. Låt fibrerna leda. När jag kallar in ugglan blir jag uggla. Jag hittar träbiten, bitarna. Sitt ner och karva fram ugglan. Be om kunskap från ugglan. Fråga om namn. Gå igenom samma process med björnen. Ge majsmjöl som tack.

Kom tillbaka till cirkeln som lärarna Batty och Rose vid det laget har förberett. Sitt ner på min plats. Jag börjar med örterna.
Ta regnbågsknytet till brudkorgarna som Rose har ställt i mitten på cirkeln innehållandes örterna. Prata med ört efter ört. Tala genom fibrerna. Lyssna noga efter vad örten kan hjälpa mig med. Lägg en liten bit av örten till elden. Be örten att släppa sin ande genom elden så att den kan komma in i ande form in i mitt hjärta. Nu ligger alla 6 örterna i påsen. Gå tillbaka till min plats. Sy inte ihop den, för de andra två påsarna ska in i den också.

Gå till den södra brudkorgen med den lilla röda påsen för skydd, och ingredienserna: 1 nypa ceder, salvia, sötgräs, lavendel, drakblod, majsmjöl, blompollen, och bark från ett träd som åskan har slagit ner i. Skjut in mina fibrer in i elden. Dra in elden i magen. Ta ingredienserna en i taget, ta kontakt med dem en och en, lägg i påsen och sy ihop.

Så är det dags för fetisch-knytet. Ta med den turkosa påsen, träugglan, träbjörnen, 1 turkos, 1 korall, 1 kristall, 1 ugglefjäder, in i cirkeln. Ta kontakt med elden. Tala med de olika ingredienserna. Av ugglefjädern ska jag äta lite grann. Smeta på lite rödockra på mina fetischer. Sy ihop den påsen.

Gå tillbaka till min plats. Lägg den röda och den turkosa påsen i regnbågspåsen. Tala själv till de här olika krafterna. Mummel, mummel, mummel. Sy ihop den. Det är gjort!

När man kommer hem ska man lägga sin drömkudde under sin riktiga kudde i sängen, och drömma...zzzzzz.
( Den följande natten drömde jag att jag födde elefantguden Ganesh.)

Älvornas dans
I sötmedicinskolan får vi lära oss att småfolket, alverna, tomtarna, trollen, m.m. är människornas förfäder och förmödrar. De fanns på planeten jorden långt före människorna kom till. Den här berättelsen som nu följer återanvänder jag från min bok Jolanda den Tredjes bok om Tarot och Häxkonst, kapitel 21, Universum:
En kväll i tidig maj satt jag i min bil på väg till en fyradagarskurs med min indianska shamanlärare, Batty Åskbjörnen. Klockan närmade sig midnatt, och jag närmade mig kursgården.
Då satte en klocka igång att ringa inne i mitt bröst, och en röst kom till mitt medvetande.  - ‘Älvorna har dans ikväll’, sa den, ‘och du är bjuden. Snart är du framme vid festområdet.’
 Jag saktade ner farten avsevärt, bilen praktiskt taget kröp fram. Som tur var hade jag min älvklänning på mig. Tyget i den klänningen är utsökt, vit chiffong spunnet tunt som den finaste spindelväv med lila och svarta rosor på. Tur, förresten, det var som om den del av mig som hade bestämt klädvalet samma förmiddag också redan hade vetat vad som skulle hända.
Nu var det förresten inte en bil jag åkte i längre, nej, bilen hade förvandlats till en stor häst av silver, och långsamt skrittade vi framåt. Efter en stund stannade bilen/hästen helt, så jag klev ur och såg mig omkring. Runtomkring mig var ängar, och över dem låg dimman tung och tjock.
Som jag stod där och drog djupa andetag av den friska försommarluften, frammaterialiserade sig självaste Älvdrottningen ur dimsjoken, och kom glidande åt mitt håll.Tätt efter henne såg jag hennes följe, älva efter älva tog form, i de mest fantastiska underbara färger. Drottningen var nu framme hos mig, och jag visste att vi hade träffats förut, åtminstone hade jag träffat flera av hennes systrar. Vi bugade för varandra, högtidligt.
‘Kom’, sa hon, ‘ dansa med oss’.
 Åh, mitt hjärta slog volter av glädje, gärna, gärna ville jag dansa med älvorna. Och dansade gjorde jag, jag dansade och dansade med älvorna över ängarna ända tills jag blev helt mjuk i hela kroppen och själv var nära på att förvandlas till dimma.
 Då avbröt jag, tackade alla älvorna, sade adjö till drottningen, och gick tillbaka till min silverhäst. Mjukt och ljudlöst skrittade vi de få hundratals metrarna som återstod innan vi var framme vid kursgården. Men vad konstigt, det var nedsläckt och tyst, hela stället verkade övergivet. Hur underligt som helst, kursen skulle ju börja nästa förmiddag, det borde vara fullt med folk här.
Var var alla?
Försiktigt klev jag ur bilen, och lyssnade in i natten. Jo, där hörde jag svagt ljudet av röster, det lät som om de kom från baksidan av huset. Av någon anledning som jag inte kunde förstå smög jag så tyst jag kunde över gårdsplanen, och fortsatte att smyga tätt intill husväggen. Den starka kraft jag kände fick mig att stanna, precis innan husväggen tog slut, och oändligt försiktigt kikade jag runt husknuten. Där fick jag syn på en veranda som var byggd på baksidan av huset ut mot en liten sjö.
På verandan satt åtta människor, bland dem kursledaren, shamanen Batty Åskbjörnen. Han satt på den kortsidan som var längst bort ifrån mig, på det viset var det honom jag tydligast kunde se.
En vild idé flög in i min skalle, den fick mitt hjärta att bulta hejvilt. Här hade jag nu en ypperlig chans att kunna smyga på min shamanlärare. Genom att frammaterialisera mig ur mörkret, genom att dyka upp ur tomma intet kanske jag kunde få honom att hoppa högt av överraskning. Det skulle i sanning vara en häxprestation som hette duga.
 Just då kom två svanar flygande, de flög lågt, och ljudet från deras vingslag fyllde luften, svosch, svosch.
 Jag tog omedelbart tag i möjligheten, och hjälpen de erbjöd, och förflyttade mig snabbt med hoppande steg de sista metrarna mot verandan, varje stegs ljud doldes i ett mäktigt svoschande från en svanvinge, svosch, hoppade jag, och svosch  igen, och just i det sista kraftfulla svoschandet landade jag precis bakom Batty. Ingen i sällskapet hade ännu lagt märke till mig.
‘Taadaa’, ropade jag glatt i Battys öra, och svängde runt i en triumfatorisk piruett.
 Batty hoppade säkert en halvmeter upp i luften, innan han flämtande sjönk ner på sin stol igen. Under en lång stund studerade han mig uppifrån och ner, medan han hämtade andan, och sedan sa han, till de andra i sällskapet:
- ‘Titta vem som är här, självaste Älvdrottningen!’
För mig blev det en bekräftelse på min upplevelse nyss i älvdansen. Och, jag hade lyckats smyga mig på en av de skickligaste smygarna. Åh, vad jag kände mig stolt!
 ( Att huset verkade så tomt och övergivet berodde på att jag hade kommit en dag för tidigt, kursen skulle inte börja förrän dagen efter! Tänk vad man ibland behöver kunna vara förvirrad för att kunna hålla sina möten med älvorna. Ur sinnets förvirring och hjärtats kaos föds magin…..)

Solens Bank
På den lilla ön Guernsey i Engelska kanalen gjordes en gång ett experiment med nollränta. Det var efter Napoleonkrigen och alla på ön var utfattiga, så man hade inget att förlora på experimentet. Lokala sedlar gavs då ut som löner för det ena samhällsnyttiga ändamålet efter det andra. Sedlarna brändes när ett projekt var genomfört, och nya trycktes för nästa satsning. Metoden fick ekonomin på ön att blomstra mirakulöst under femton år.
Idag finns detta system kvar på Guernsey, men bara för den offentliga sektorn.

För att finansiera det amerikanska inbördeskriget utnyttjade Abraham Lincoln kongressens rätt att utställa egna pengar. 1862 – 64 utställdes totalt 450 miljoner räntefria ’ greenbacks ’. Lincoln lovade dessutom vid sitt återval 1864 att ta upp striden mot bankerna så snart kriget var slut. Några månader senare skrev finansvärldens representant Lord Goschen i London Times: Om denna finanspolitik blir bestående, kan regeringen utan omkostnader skaffa sig nödig penningförsörjning. Den kan betala sin skuld och förbli skuldfri. Den har tillräckligt med pengar för att driva handel. Den blir mer välmående än någon förut i historien. Om vi inte störtar denna regering, så störtar den oss.’ Samma år blev Lincoln mördad, och en omfattande kreditsänkning följde, organiserad av de privatägda bankerna.

Här och nu kan vi börja drömma om en framtid där pengarna återigen arbetar för folket, inte emot.
Tänk om vi tillsammans skulle kunna drömma fram en värld där banken var som solen, Solens bank. Som solen förbehållslöst ger av sin värme till allt som kan växa och blomma, utan att kräva annat tillbaka än glädjen att få beundra allt som växer och blommar i skönhet och inbördes harmoni, skulle Solbanken förbehållslöst dela ut pengar till alla som bodde och levde i världen, så att alla människor skulle kunna förverkliga olika kreativa projekt som gagnade samhället i alla dess aspekter och behov. Om vi som varandes den mänskliga familjen anammade ett sådant system så skulle vi ha en blomstrande värld om bara tio år, det är helig lag.

Naturligtvis kommer alla som tjänar på det nuvarande systemet att försvara det med all kraft de kan uppbringa. Varför släppa ifrån sig materiella förmåner utan att göra motstånd? Den politiska klassen kommer att reagera med negativism och förlöjligande, prata om överidealism och o-realism. 

Men efter ett tag kommer den politiska klassen att tvingas anpassa sig till denna nya transmoderna globala vision. En folkrörelse har bildats som inte går att stoppa………….

http://www.youtube.com/watch?v=5IvPIWzQcUY&feature=player_embedded

Onda reptiler har tagit över planeten Jorden…..
En natt förra året drömde jag att jag var en E-T-liknande varelse. Jag hade den fysiska kroppen, med den stora hängmagen, den långa halsen och de långa armarna och fingrarna. När drömmen började stod jag/E-T som uppe bland molnen, och utanför en slags videoaffär, som jag just var på väg in i. Väl därinne fanns det tusentals filmer/spel att välja mellan, i dvd-format. Det gick att läsa på baksidorna vad filmerna handlade om, precis som i en mänsklig videobutik. En av filmerna E-T/jag läste på hade följande handling: ‘ Onda reptiler har tagit den mänskliga familjen som lever på planeten Jorden som gisslan, och använder dem som slavar för att uppfylla sina olycksbringande ändamål. Men där finns även några rebeller som försöker befria mänskligheten från dessa ondskefulla inkräktare........
Sedan hände något väldigt märkligt. Den E-T-liknande figuren som var jag bestämde sig för att uppleva just den filmen, som rebell får jag väl tillägga, tog ut skivan ur fodralet, lyfte upp sin stora hängmage, och därunder fanns en skåra, där figuren/jag stoppade in skivan, som om magen var en dvd-spelare. Slurp, sa min mage, och så vaknade jag med idén om att detta mitt liv kanske bara är ett otroligt avancerat videospel som just i detta nu spelas av en utomjording……
(Drömmen kan ha haft att göra med att jag veckan innan hade varit och lyssnat på David Icke när han var och gästtalade i Göteborg, och han talar ju en hel del om både reptiler och utomjordingar.)

Lyssna på David Icke: http://www.youtube.com/watch?v=mjkuLiyPIhQ

Rosa Kraxa Kråka
Ormkvinnekurs med Donna Talking Leaves, hösten -90, dag 3.
I kvällens övning skulle vi ’simma mot en stjärna’, vilket innebar att vi kursdeltagare återigen skulle ta oss ut till ett enskilt ställe i skogen. När vi hade hittat vårt egna privata kraftställe, en plats vi kände tyckte om oss, skulle vi föreställa oss att vi stod inne i en stor säck, vars kanter skulle nå en ca 30 centimeter ovanför huvudet. Väl däri skulle vi ta tag i säckens kanter och försiktigt dra ner den ända ner till marken, och där kliva ur den. Efter att ha stigit ut ur puppan, som säcken skulle symbolisera, skulle vi på natthimlen ovanför oss se ut en stjärna som lyste speciellt starkt mot oss, eller på något annat sätt ådrog sig vår uppmärksamhet. Så skulle vi med bröstsimsliknande simtag liksom simma upp mot den särskilda stjärna vi valt ut. Efter en stunds bröstsim skulle stjärnans energi blandas ihop med den simmande mänskliga varelsen, och vi skulle få uppleva känslan av att sugas in i stjärnan. Där skulle vi tillåta oss att stanna en stund. Att vara i stjärnans energi var starkt helande. Väl där skulle vi också passa på att fråga efter våra stjärnnamn. - ’Alla människor har ett magiskt namn,’ berättade Donna, ’om man seriöst vill arbeta med magi är det viktigt att ha ett särskilt namn för magiska ändamål.’

Tricket var att lyssna inåt. Vilket namn som helst skulle kunna dyka upp i ens skalle, namnet på en blomma, en sten, en gudinna, en fjäril, ett djur, ett moln. När vi hade hittat ett namn eller ljud som vi tyckte om, skulle vi låta det rulla runt, runt, inne i huvudet, och låta vibrationerna från det magiska namnet förändra oss djupt inifrån, tillförande kraft och energi. Vidare skulle vi skriva ner namnet vi hade fått på en stjärna vi hade klippt ut av papper, ungefär så stor som en handflata. Stjärnpappret med våra namn på skulle vi sedan lägga under kudden, för att i drömjaget fortsätta att minnas, och att arbeta med vår magiska identitet.
Donna fyllde i med det sista:
- ’På kvällen innan ni ska sova, tar ni fram stjärnpappret, håller det i handen, och ber med hög röst ert magiska jag att vägleda er i drömmens värld. Så stoppar ni tillbaks den under kudden och…zzzzzzzzzzz, heliga dröm, kom till mig…’
Och nu, ut och lek! Vi ses i morgon till frukost.

Jaha, det var bara att skutta ut i skogen och hitta en bra plats. Kvällen var höstkylig och natthimlen stjärnklar, till och med mer än stjärnklar, det såg ut som om alla stjärnor som fanns där uppe hade bestämt sig för att lysa just denna kväll. Huttrande gjorde jag mitt bästa för att följa instruktionerna, klev ur min puppa, och simmade bröstsim upp mot en stjärna som såg vänlig ut. Men jag var jättetrött, frusen, och orkade på något vis inte riktigt leva mig in i ytterligare en ceremoni. En liten skogsmus dök upp och tittade nyfiket på mig en liten stund innan den försvann igen, och det var väl i stort sett det som hände. Jag fick inget namn att skriva på mitt stjärnpapper. Lite besviken kände jag mig då jag kröp in i mitt tält, men min tunga trötthet tog ut sin rätt, och jag somnade som en stock ovanpå sovsäcken med kläderna på, och stjärnpappret låg kvar i jackfickan.

På natten drömde jag att jag bodde i en hydda i skogen, byggd med tre dörröppningar, för det var så min bästa vän, en liten brun hasselmus, ville ha det. Fylld av vänlighet, förnöjsamhet och kärlek kilade hasselmusen runt i hyddan, lekte med de tre dörrarna, in och ut, och in igen. Då och då nosade den belåtet på några magiska kraftföremål som låg i mitten på rummet och som uppenbarligen tillhörde mig. Bland dem kunde jag urskilja en trästav, snidad som en orm. En kråka var med i drömmen också, den satt i trädet utanför hyddan, högljutt kraxande……..

Välkommen Kära Sol!
Den 22 december 1998 fick jag en egen nyckel till tornet på Blåkulla, så hur det kom sig så gick jag ensam dit på förmiddagen den 25 december med min trumma och en termos fylld med ångande varmt kaffe, för att göra en Välkommen Kära Sol -ceremoni i tornet, min första ceremoni där någonsin!
Det var förstås helt kalt och smutsigt, ingen hade varit i tornet på väldigt länge, säkert på 10 år minst. Och eftersom det var mitt i vintern och tornet saknar uppvärmningsmöjligheter, så var det också gruvligt kallt och rått. Jag lade ut en filt och några kuddar på golvet och satte mig till rätta för att trumma.
När jag så hade trummat en stund och det rytmiska bankandet lugnat ner både puls och hjärtrytm förflyttades jag i, om inte i tid, så i alla fall i rum. Rätt vad det var så befann jag mig på gränsen mellan nord och syd Korea, och fråga mig inte hur jag visste att det var just där jag var. Vi var i alla fall utomhus på ett stort fält. Stjärnor i tusental lyste på himlen ovanför. Eldar och facklor brann överallt, och en massa kvinnor i de mest fantastiska kläder var samlade. Av samma outgrundliga anledning som jag visste att jag var i Korea, så visste jag att alla dessa kvinnor var shamaner och häxor. På en uppbyggd scen hängde en stor gonggong av guldskimrande metall säkert två, kanske tre meter i diameter med en sol etsad över den runda plattan, i en ställning som bestod av två gigantiska lejon skulpterade av samma guldskimrande metall, kanske brons. Två kvinnor stod på vardera sidan med varsin matchande trumpinne. De var klädda i ceremoniella kostymer av brons och läder som bara täckte det nödvändigaste på deras muskulösa kroppar. På en given signal, just som solen var på väg att visa sig vid horisonten, slog den ena kvinnan allt vad hon kunde på gonggongen, det dova mäktiga ljudet tycktes sprida sig vida över land och hav. Så slog den andra kvinnan allt vad hon kunde på gonggongen, och hennes slag tycktes eka det första slaget, och liksom knuffade det att sträcka sig än vidare långt ut i universum. De fortsatte att turas om att slå på den uråldriga gonggongen, och vi alla bevittnade solens uppstigande denna heliga juldagsmorgon. Tillsammans med alla dessa kraftfulla medicinkvinnor fick jag äran att fira den uråldriga ceremonin att hälsa solen välkommen tillbaka efter tre dagars totalt mörker.
Fylld av förundrad över att den gamla traditionen var så välbehållen i ett för mig så exotiskt land som Korea, och att det fanns så gott om starka häxor där, återfördes jag till min vanliga verklighet, dvs. just för tillfället det gamla vattentornet i Hagalundsparken, Solna, Sverige. Innan jag gick drack jag mitt kaffe och åt min medhavda saffransbulle, tackade alla krafter som bistått mig på min drömceremoni-resa, och tackade för den härliga visuella upplevelsen jag fått ta del av. Så packade jag ihop och promenerade hem genom ett gnistrande snölandskap. Vintersolen följde mig hela vägen och pussade mina kinder med sina blekgula strålar.

Farmor Greta
Min farmor Greta stack inte under stol med att hon kunde se spöken.
De sista åren hon levde, hon blev 84 år, sa hon att hon aldrig kände sig ensam.
Hennes döde man var ofta på besök, liksom hennes älskade mamma och pappa.
En av mina älsklingshistorier av alla de historier hon berättade var denna: unga Greta och hennes moster Momma stod varandra väldigt nära. En eftermiddag hade Momma ringt sin systerdotter och bett henne komma över för en kväll av grooming, som de då och då ägnade sig åt. Min farmor åkte över, och hjälpte Momma att raka bort mustaschen, klippa och fila naglarna, kamma och fläta håret, och slutligen sätta på finaste nattsärken. Nästa morgon hittades Momma död i sängen av hemhjälpen. Hon hade fridfullt lämnat detta jorde-livet i sömnen. Farmor sa att hon antagligen hade känt på sig att hon skulle dö den natten, och därför gjort sig så fin som möjligt.
Så ville jag också dö, och vill fortfarande.
Som död är farmor fortfarande en fantastisk vän. Hon är ett glatt och trevligt spöke att ha kontakt med, lekfull och alltid väldigt lugnande och kärleksfull. Precis innan hon skulle dö, frågade jag henne vad hon ångrade mest med sitt liv. Hon svarade att hon ångrade att hon hade oroat sig så mycket. All hennes oro hade visat sig vara i onödan. Hon hade oroat sig för att bli blind, och när hon blev blind var det inte så farligt som hon hade trott. Hon såg andra saker istället, och framförallt kunde hon se in i andevärlden. Hon hade oroat sig för att inte kunna bo kvar hemma, och hon hade kunnat bo kvar hemma, bara de sista två månaderna i hennes liv hade hon legat på sjukhus. Och en massa annat också, som hon oroat sig för i onödan.
Härom året, när jag kände mig helt slut av oro för pengar som aldrig tycktes komma in i samma takt som de gick ut, drömde jag att farmor kom och sade att jag inte skulle oroa mig så mycket för det, att det skulle ordna sig.
Den drömmen var, och är, till väldigt stor hjälp, så jag tar tillfället i akt och framför ett officiellt tack:
- 'Tack farmor, för all hjälp och healing som du fortsätter att bistå mig med, även från andra sidan.
Tack!'

Häxorna vill ha blod!
I många år har min sierskekollega Madame Oili och jag varit ett årligt återkommande inslag på Handelshögskolans chefsledarutbildning, AMP. Utbildningen bestod av fem intensiva veckor utspridda över året.
Deltagarna, grupper mellan 20 - 30 stycken chefer, internerades veckovis på ett slott ca en timmes bilfärd från Stockholm i Enköpingstrakten. Sierskorna kom vanligtvis in i tredje eller fjärde veckan, då deltagarna lärt känna varandra rätt så bra, och kände trygghet i gruppen. Vi bidrog med en originell praktisk utövning av det som på chefs- språk kallas för ’mind expansion’.

Under kvällen fick de deltagare som ville en halv timmes seans vardera med antingen Oili eller mig.
Oili satt vid ett bord i ena änden av rummet och hade röda kläder och röd duk.
Jag satt i andra änden av rummet och var blåklädd med en blå duk.
Och eftersom alla ville spå sig, vanligtvis, så siade vi för glatta livet på löpande band.
Runt midnatt brukade vi vara klara. Då blev vi bjudna på en flott trerättersmiddag och till maten en flaska exklusivt slottsvin.
Genom åren lärde vi också känna personalen, och alltid när vi kom till slottet blev vi ompysslade som kungligheter.

Jag tror att det var nionde eller tionde året som Oili och jag i vanlig ordning anlände tidig eftermiddag i Oilis bil till slottet.
Vi stormade in i receptionen, laddade till tänderna inför vårt förestående maraton.
I receptionen stod en välkomstkommitté bestående av fyra personal, varav tre var välkända ansikten, den fjärde kände jag inte igen, hon måste vara nyanställd.
Oili, full av energi som hon var, ville skoja lite, så hon slog ut med armarna och ropade för full hals:
-´ Häxorna vill ha blod!'
Alla skrattade och visste att Oili menade rödvin, utom den nyanställda, som istället blev styv som en pinne, och alldeles blek.
På hennes ansiktsuttryck syntes det att miljoner tankar rusade genom hennes huvud.
Oili blev snabbt medveten om hur kvinnan stelnat till, så hon dunkade henne lätt i bröstkorgen, och sa:
- ' Jag skojar bara.' Kvinnan andades ut och började skratta.
- ’Vad tänkte du så intensivt,' kunde jag inte låta bli att fråga.
- 'Jo,' berättade hon, ’det var så att hon födde upp jakthundar, och därför hade hon faktiskt en speciell frys hemma hos sig, där hon förvarade djurblod av olika slag, hare, grävling, rådjur osv. som användes att träna hundarna.’ Så hon hade sett sig själv åka hem och hämta lite blod till häxorna.....

Ju större motstånd, ju starkare magi….
Från en ormkvinne-kurs hösten -89 med Donna Talking Leaves:
Donna berättade att ju större motstånd man känner inför en ceremoni ju starkare blir magin. Och ju starkare trollkvinnan är, desto starkare motstånd får hon räkna med.
Det är helig lag att det goda alltid segrar över det onda, med tillägget att det goda måste mobiliseras. Dvs trollkvinnan måste kalla in sina bundsförvanter att komma till hjälp, och gör hon bara det får hon all hjälp hon behöver, för att klara av det hon måste klara av just då. Som exempel berättade Donna om en av de allra mäktigaste trollkvinnor hon hade träffat, som var totalförlamad i hela kroppen, så starkt var hennes motstånd.’

Just det här har jag tänkt på så många gånger genom åren. Många har de gånger varit då jag ska ut på fullmåne ceremoni, eller någon annan ceremoni, och känt ett gigantiskt motstånd. Inne i mitt huvud har jag fått höra alla mina mentala idéer om varför jag kan skippa att åka ut, och stanna hemma i värmen och bekvämligheten istället. Varje gång det har hänt har jag tänkt: ’Ju starkare motstånd, desto starkare magi’, och så har jag tagit mig själv i kragen, packat picknickkorgen med kaffetermos och smörgås, släpat mig ner till bilen, om så på hörntänderna, innerst inne förvissad om att ceremonin kommer att bli supermagisk. Och det har alltid varit värt det, varje gång, så helande att komma ut i månens sken, med elden, så nära jorden.
Det är medicin för själen det!

Det här inre motståndet finns också när jag ska skriva. T.o.m. när jag skulle skriva det allra sista kapitlet i min bok fick jag släpa mig till datorn, förundrad över mig själv att jag fortfarande kände samma gigantiska motstånd mot att skriva, fast jag borde ha fattat vid det här laget att jag ändå skulle skriva. Ja, faktum är att även denna dag har jag tagit mig igenom samma starka motstånd som någonsin, inför detta skrivarpass. Jösses, vad stark jag måste vara, om nu styrkan baseras på motstånd!

Donna Talking Leaves avslutade eftermiddagen med att ställa följande fråga:
- ’Skulle du kunna föreställa dig att du vaknade upp i morgon bitti och det var fred i världen? När du helhjärtat kan gå och lägga dig med den känslan, så kommer du att vakna nästa morgon, och det kommer att vara fred i världen. Låter det enkelt?
Tro mig, det är det inte! Vi så kallade civiliserade människor har så mycket negativ sörja inprogrammerat i vår tankevärld, som det kommer att ta lång tid att städa bort. Det kan liknas vid en inre miljöförstöring. Och ju förr var och en tar ansvar för att städa upp i sin egen cirkel, ju fortare når vi målet, som är, nu och för alltid, världsfred. ’

Stjärngudinnan Astarte talar:
Jag - är den gröna Jordens skönhet, den Vita månen bland stjärnorna, Vattnens Mysterium.
Jag - kallar din själ att stiga upp och komma till mig.
Jag - är Naturens själ som ger liv åt Universum.
Från mig härstammar Alla Ting, till mig måste de återvända.
Tillbe mig ur ett glädjefyllt hjärta, för se, allt du gör i kärlek och njutning är ritualer till min ära.
Tillåt inom Dig skönhet och kraft, styrka och medkänsla, respekt och vördnad, munterhet och ödmjukhet.
Och Du som vill lära känna mig, vet då, att Ditt sökande och Din längtan är fruktlös, om Du inte förstår detta:
att om Du inte hittar det Du söker inom Dig, så lär du aldrig hitta det utanför Dig.
För se: Jag har varit hos Dig i Alla Tider, och, Jag är närvarande vid Dina Drömmars Mål.

Ormkvinne-initiering
En natt drömde jag att jag var i ett orm-kvinno-tempel, och två av mina närmaste väninnor var där med mig.
Jag skulle gå igenom initieringsritualen, som bestod av att bli biten av en orm, och genomleva förgiftningen, för att komma ut i andra änden, som ormprästinna immun mot templets ormars gift. Min ena väninna hade i uppdrag att vägleda mig genom förgiftningen, och se till att hålla mig vid liv, genom att vid olika tidpunkter i min resa mellan liv och död ge mig exakt uträknade dekokter av olika örter som visste att hålla mig kvar vid livet. Den andra fanns bara där i tystnad och diskretion, som ett stöd.
Uppenbarligen var jag långt ifrån den första som beträdde denna dödliga resa, och inte den sista heller.
Exaktheten i hela den långa ritualen, och hur skicklig min väninna var på att veta allt om den komplicerade proceduren, var imponerande. Ormgiftet var förutom allt annat väldigt hallucinogent..
I drömmen lyckades jag med konststycket att ta mig igenom hög feber omväxlat med frossa och kramp, jag reste fram och tillbaka mellan liv och död, in och ut ur oräkneliga andra världar, och båda mina väninnor fanns där hela tiden för mig.
Innan jag lämnade drömmen hann jag både tillfriskna, och uppleva, hur min svårvunna immunitet mot ormgiftet gav mig en helt ny och intim relation med templets ormar.
 Jag vaknade med en vördnadsfull känsla av att ha tagit del av djupa och uråldriga mysterier och en oändlig tacksamhet att jag var vid liv här och nu, i den här kroppen.
Gaia, Gaia! Fyll mig, sluka mig.
Gaia, Gaia! Jag är fylld, jag är slukad.
Jag är ett med dig nu, Gaia!

Alla väldigt rika människor
I den heliga lagens namn att jordmodern har resurser så att det räcker till att mätta alla hennes barn, om ingen tar mer än den behöver, och alltid lämnar något tillbaka.
En gång när jag satt på bussen på väg till Gamla Stan i Stockholm hamnade jag rätt som det var i ett slags transtillstånd.
Radion var på i bussen och plötsligt sprakade den till, först en gång, och sedan kom flera sprakningar på varandra.
Så hörde jag en man som harklade sig, och som sedan talade och sade: -’ Vi bryter de ordinarie sändningarna här, för ett viktigt meddelande.’ Jag spetsade öronen. Vad konstigt det lät. Jag fick en känsla av att det var ett radioprogram från fyrtiotalet, från andra världskrigets tid, och det bekräftades på något vis då mansrösten fortsatte, nu på engelska, fast jag skriver det jag hörde att han sa på svenska:
 -’ Jag är stolt över att få berätta att det nu kommer att bli fred i världen. Alla väldigt rika människor har i flera år haft hemliga möten, och de har gemensamt bestämt sig för att tiden nu är inne för dem att dela sitt överflöd med alla som lever på planeten jorden. De har redan satt igång att bygga skolor och matförråd på olika ställen runt om globen, och mycket mer sådant kommer att bli gjort, nu och i framtiden. På det sättet kommer det inte att behöva existera varken brottslighet, våld eller girighet bland människorna längre. Från och med nu kommer alla barnen på jorden och deras familjer att ha allt de behöver för att vara friska och glada. Tack för att ni lyssnade.’
Så knastrade det till igen, sprakade några gånger, och så kom den vanliga radiorösten tillbaka igen, och det var: ’ Lugna favoriter, 104,3......’ Jag ruskade på mig några gånger, och kliade mig lite i öronen. Vilken fantastisk upplevelse. Tänk om det verkligen skulle vara sant! Världsfred! De väldigt rika som har bestämt sig för att dela med sig! Vilken härlig tanke!

Ungefär då var det dags för mig att kliva av bussen, vi hade kommit fram till Gamla Stan, destinationen för min resa. Det kändes som om världen verkligen hade förändrats omkring mig, som om det var sant, det jag hade hört på radion, att det var världsfred. Alla människor verkade så vänliga och glada. Det vilade en känsla av julafton hela den dagen. Framåt kvällskvisten kunde jag trots allt konstatera att det nog var jag som hade hamnat i en parallell dimension, för det hade ju inte hänt på ’ riktigt.’
Men jag tänker bevara detta tillkännagivande i mitt hjärta, som en möjlighet, och med förvissning om att det i alla fall har hänt, även om det är i en vid sidan om liggande verklighet. Och jag ser fram emot den dag, då alla väldigt rika personer får lust att dela med sig till alla väldigt fattiga personer. Vad bra vi kommer att få det då, vi jordbor.
Krax Pax

SolBjörnens vision
Jag såg i en vision för länge sedan att vi som människor måste återvända till en bättre och sannare förståelse för jorden
och för alla våra relationer med henne, för Jordmoderns skull, och för den mänskliga evolutionens skull.
Jag såg att vi skulle behöva sätta alla småaktiga rädslor som splittrar den mänskliga familjen åt sidan och istället lära oss att
leva som sanna bröder och systrar på ett kärleksfullt sätt.
Vi skulle behöva hitta andra som delade vårt hjärtas riktning, oavsett hudfärg eller nation, och gå samman i grupper som
alltid skulle minnas att vårt uppsåt är att vara den store andens redskap och moder jords försvarare.
Sådana grupper kommer att ha stor inverkan på den rening av jordmodern som nu håller på att hända.
Våra liv måste blandas med allt vi har omkring oss och inom oss.
Vi har kommit till en punkt där vi i sanning kan känna enheten som förenar varje individ med hela universum, och vi behöver integrera den känslan av enhet i alla aspekter av våra liv.
Vi delar alla samma planet, oavsett ras, kön eller nation, så låt oss lära oss allt om kärlek, fred och harmoni, och låt oss söka livets goda vägar.
Det känns bra att ha talat. Solbjörnen

En historia från Navajo-folket
En gammal Navajo-man åkte långt med häst och vagn för att komma till handelsstationen.
Eftersom det inte var särskilt mycket trafik vid den stationen tyckte ägaren om att prata när han fick en kund. Så de pratade medan Navajo-mannen bar fram sina varor till disken och de pratade medan handlaren lade varorna i kassar. När Navajo-mannen betalade höll handlaren fortfarande på att stoppa varor i kassar och pratade, packade varor och pratade.
Till slut gjorde Navajo-mannen den långa resan tillbaka hem och när han packade upp varorna upptäckte han att pengarna han hade gett handlaren låg i en av kassarna.
Tidigt nästa morgon när handlaren skulle öppna affären, hittade han Navajo-mannen väntandes utanför. När denne räckte över pengarna sa handlaren: - ’Tack, hövding. Det här uppskattar jag verkligen. Men jag är nyfiken. Varför kom du tillbaka med pengarna?’
Navajo-mannen pekade på sitt bröst. ’Här inne har jag två små män. En är god men den andre är riktigt ond.
Den onde sa: ’Han kommer inte att sakna dem.’ Den gode sa: ’De tillhör inte dig.’
De diskuterade hela natten. I natt vill jag få sova!’

Åskguden Tor
En dag förra sommaren ringde en god vän, Jens, och berättade att han hade sålt sin motorcykel och köpt en båt istället.
Han bjöd ut mig på en båttur i skärgården. Veckan därpå tog jag med min äldsta son Oscar och hans vän arbetar- Klasse, en av Sveriges bästa rappare som förespråkar kärlek framför våld. Det var en riktigt härlig högsommardag.
Utan missöden tog vi oss till mötesplatsen en bit norr om Stockholm. Båten visade sig vara en fin liten motorbåt, med två kojplatser och pentry. Efter si så där någon timmes båtresa hade vi tagit oss en bra bit ut på havet.
Jens som var i sitt rätta element, uppvuxen med båtar och hav, bjöd på både öl och kaffe, och jag hade hemmagjorda smörgåsar och kaffebröd med mig.
Som vi satt där och mumsade och guppade på spegelblankt hav med solen strålande på himlen började vi att prata om våra rädslor. Vad var vi rädda för egentligen?
Oscar var kaxigast och påstod att han minsann inte var rädd för någonting i hela universum.
Efter ett litet tags eftertanke ändrade han sig. Jo, förresten, åskan kunde han tänka sig att han var rädd för. Och om han kunde tänka sig någon gud eller gudinna han kunde tro på, så skulle det i så fall vara åskguden Tor.  
– ’ Tor, ’ ropade han, ’ Tor!’ Vi skrattade så vi kiknade åt hans utbrott, och fortsatte sedan att prata om ditt och datt.
Kanske hann fem minuter passera, kanske några fler minuter, så såg vi den första blixten vid horisonten.
Och så där bara, var den nyss så blåa himlen inte blå längre.
Stora grå regnmoln hade seglat in över oss utan att vi märkt det. Precis hann vi sätta upp kapellet, så var ovädret över oss.
Regnet öste ner. Runt omkring båten åskade och blixtrade det som om domedagen var kommen.
Vi kände oss verkligen pyttesmå, sittande i ett nötskal, helt utlämnade åt moder jords krafter på ett vilt och ogästvänligt hav. Och att det är ett ställe man inte ska vara på när åskan går så är det i en liten båt mitt ute på ett stort hav, det får man ju lära sig redan på dagis. Vi blev alla djupt gripna av situationens allvar. Tor verkade ha hört Oscar, och hade nu kommit för att utmana oss.
’Om jag nu ska dö’, tänkte jag, ’ så ska jag passa på att dö en krigarinnas död, varken mer eller mindre.’ Jag rätade på ryggen och föreslog killarna att vi skulle ’göra en Phoebe’. ( Från TV-serien Vänner. ) Det vill säga hålla varandra i händerna, titta varandra i ögonen, och tala om för varandra hur mycket vi uppskattade varandras närvaro i våra liv, som nu kanske var till ända. Och det var kanske inte så dumt att dö av blixten, det skulle i alla fall gå fort, förhoppningsvis. Dessutom skulle vi fyra dö tillsammans, och då kunde vi hjälpas åt som spöken.’
– ’ Usch mamma, säg inte så där’, sa Oscar.  ’Istället ska vi inte ens tänka på att vi kan dö här och nu.’
Jens och Klas höll med honom, så i demokratisk anda bytte vi därför samtalsämne och började prata om framtiden istället, om drömmar vi hade.
Lika plötsligt som stormmolnen hade omringat oss, lika plötsligt försvann dem, himlen blev klarblå, solen strålade som om ingenting hade hänt, och havet var lugnt och gästvänligt igen.
Långsamt puttrade vi hemåt, omtumlade men glada. Se det blev en utflykt vi som var med aldrig ska komma att glömma!
Tack, Tor, för den upplevelsen!

Åskgudens sex budord ur boken Åskgudens son av Arto Paasilinna, (som jag verkligen rekommenderar. ):
1. Kom ihåg att frukta Åskan.
2. Skydda allt liv.
3. Var inte stygg mot den som är liten.
4. Vörda de gamla.
5. Var som folk.
6. Ge inte upp!

British Psychic Challenge

En eftermiddag satt en häxväninna och jag och tittade på TV.
Vi tittade på ett program som särskilt intresserade oss båda. Programmet handlade om engelska medier som ställdes inför olika utmaningar i vilka de skulle bevisa sina mediala krafter.  

Den aktuella utmaningen var att hitta en gömd unge på ett stort fält. En av kvinnorna, rätt korpulent, satte fram magen, sprang rakt ut på det stora fältet och rakt på den gömda lilla killen. Då utbrast min väninna: -’ kolla, hon använder fibrerna, fast hon vet inte om det!’

Och då kom vi på, att det vi kallar för att gå på magkänslan, i själva verket handlar om att den människan då använder sina fibrer för att känna av sin omgivning, fast utan att veta om det….

Mitt Första Spöke
Första gången jag såg ett spöke var på Island, där jag var med mina tre söner på sagoresa.Vi åkte runt och besökte olika heliga platser, som t.ex jordens kronchakra, Snöfjällsjökul, så vi sov på ett nytt värdshus varje natt. Och det var på ett av dem som jag såg mitt första spöke. Huset var som mumintrollens hus, ett runt mörkblått trähus i fyra våningar. Mitt sovrum låg på tredje våningen. Mitt i natten vaknade jag av att det stod en man vid fotändan av min säng och stirrade på mig. Som jag stirrade tillbaka, försvann han plötsligt bara så där, poff. På morgonen berättade jag för värdparet att jag hade haft besök på rummet under natten. De blev upphetsade och ville i detalj veta vad jag sett. Då jag beskrev mannen, ca 70 år, väderbiten, med sjömansmössa, sprang frun iväg och kom tillbaka med ett inramat foto av familjens farfar, och det var samme man som jag hade sett i mitt rum på natten. Han var känd för att spöka runt, så ingen av familjen var speciellt förvånade över att jag hade sett honom. Efter det kom det att dröja några år innan jag fick kontakt med mitt nästa spöke, som i sin tur bidrog till att jag och min lilla familj flyttade in i ett hus som låg precis bredvid en av Stockholms två största kyrkogårdar, Norra Skogskyrkogården. Som av en magisk slump har både min farmor och min mormor sina gravplatser där. Och på andra änden av kyrkogården, på en av alla mina promenader där, hittade jag till……..Tornet!